Här berättar Erika med sina egna ord om hennes förlossning och om hur längtan och oro kan vändas till ens värsta mardröm. Vi på Babyhjälp publicerar läsares förlossningsberättelser för att ge dig som läser en bild av hur olika förlossningar och händelser kan se ut – även de värsta händelserna. Varning för en otroligt känslosam och sorglig historia.
Erikas förlossningsberättelse
Min tredje graviditet. En lillasyster ska göra familjen komplett. Storebror Benjamin på 4 år längtar massor. Abraham som kommer vara 1,5 år när lillasyster föds har ingen aning om vad komma skall.
Att föda ett stilla barn.
Att föda vår Irma, död.
Under mina två tidigare förlossningar har jag använt mig utav epiduralbedövning och lustgas. Epiduralbedövningen med Abraham som föddes 4/9-20 blev inte som väntat. Rätt snabbt efter att han föddes så fick jag kraftig huvudvärk, postspinal huvudvärk. Jag kan inte de exakta termerna men kort förklarat har nålen stuckit fel så ryggmärgsvätska läcker ut och skapar ett enormt tryck i huvudet. Jag fick behandling för det, en bloodpatch, då man en gång till sticker i ryggen och trycker in ens egna blod som ska täppa igen hålet.
Jag blev bra efter behandlingen men några veckor senare kom huvudvärken tillbaka, jag skickades på röntgen. Man sa att det finns en liten liten chans att det läker igen och vill då kolla det med röntgen. Det läkte inte men däremot hade jag fått en stroke, en propp i lillhjärnan. Jag vägrade acceptera och förstå detta till en början men blev tillslut sjukskriven. Med väldigt gott stöd från vården börjar jag förstå mina begränsningar. Hjärntrötthet, ljudkänslig, svårt att hantera många intryck samtidigt, stresskänslig, känslomässigt instabil. Listan kan göras lång. I skrivandes stund är jag fortfarande sjukskriven.
Gravida igen
Kort därpå blir vi oplanerat gravida igen, det slutar i ett missed abortion i v 12. Mitt första missfall i livet, det tog hårt på mig. Sen blev vi gravida igen, vågade inte andas ut förrän vi kommit över v 12. Under hela graviditeten gick jag till aurora, den mest underbara människan på jorden, hon förlöste även Abraham. Jag gick till henne pga min rädsla för att föda. Jag vägrade stoppa en nål i ryggen igen. Jag var rädd för att dö då jag trodde det var det enda som fattades efter allt jag varit med om sista åren.
Tillslut planerade vi en tidigarelagd igångsättning då aurorabarnmorskan skulle vara med. Jag kände mig trygg, lugn. Men samtidigt livrädd för att dö. Några av mina sista ord hos aurorabarnmorskan var ”jag vet att jag inte pratat mycket om lillasyster, men henne är jag inte orolig för. Ni har så bra koll på henne”. Jag har gått både till barnmorska och specialistmödravården iom att jag står på blodförtunnande. Vår lillasyster visste jag mådde bra, hon växte som hon skulle. Allt såg bra ut.
I förlossningsplanen som är skriven med aurora står det bland annat:
”dödsångest och nedstämdhet, har bristande tilltro till sin förmåga att hantera värkarna och har en sviktande tillit till kroppen och den egna förmågan. Är mycket trött och slut”, ”fokus på trygghet och lugn. Personalen behöver stå jordad och stabil. Vill helst föda med känd barnmorska. Känner stor trygghet i att inte behöva förklara sin sjukdomshistoria. Gärna nedsläckt och stilla. Få personal. Inga studenter. Undvik stress då E är känslig för detta. Information ges mjukt, lugnt och sakligt”.
Detta är alltså axplock ur planeringen vid en förlossning av ett levande barn.
Inget hjärtljud
Fredagen den 25/2-22 är jag, maken Ahmad och äldsta pojken Benjamin i Umeå och besöker hudläkare för sonens skull. Jag vet att då det händer mycket runt mig så glömmer jag saker. Jag sa till Ahmad att jag är osäker om jag känt lillasyster så mycket idag men reagerar ändå inte så hårt då jag är medveten om att mitt minne kan svika. På kvällen ringer jag ändå in till förlossningen, bara för att dubbelkolla och lugna mitt sinne. Det är då fem dagar kvar till den planerade igångsättningen.
Jag träffar en underbar barnmorska, som jag träffat under mina två andra förlossningar. Hon tar dopplern och försöker hitta hjärtljuden. Hon hittar dom inte, men talar lugnt till mig att jag inte ska oroa mig. Att vi ska ringa läkare som får göra ett ultraljud. Läkaren kommer. Jag lägger mig på britsen. Jag vågar inte kolla på monitorn, magkänslan är konstig.
Barnmorskan sitter bredvid mig, tar mig i handen. Läkaren säger att bebisen är död. Jag skriker, nej nej nej nej nej. Det är inte sant. Tårarna forsar nerför mina kinder. Känner mig fånge i min egen kropp. Hamnar i chock. Ska försöka få tag på Ahmad som såklart är hemma med pojkarna men får inget svar i telefonen. Min hjärna snurrar runt för att komma på vem jag kan ringa som kan åka hem till oss för att meddela honom men jag kommer inte ihåg vad människor heter ens.
Efter vad som känns som hundra år har vi fått kontakt. Våra grannar och en vän till mig är hemma med barnen, mina föräldrar kommer också. Ahmad kommer till förlossningen och vi båda är i sådan chock att det går inte förklara.
Läkaren gör ett till ultraljud, jag vågar titta den här gången. Jag ser klart och tydligt att hon är död. Livlös. Så många ultraljud jag varit på så såg jag det tydligt. Utan att vara läkare eller barnmorska. Vi får information om hur allting kommer att gå till. Mitt i allt frågar jag om dom kan ringa min aurorabarnmorska och fråga om hon ändå kan förlösa mig. Jag får en tablett som stoppar upp graviditeten. Tester tas från mig, blod, vaginalt och fostervattenprov. En nål rakt in mot lillasyster. Mitt hjärta har brustit i miljoner bitar.
Sent på natten fredagen den 25/2 åker vi hem igen. Vi är hemma lördagen. Mina föräldrar är här. Vi berättar ingenting för Benjamin vilket jag kan ångra i efterhand för självklart förstod han att någonting var fel redan då. Pojkarna åker hem med mina föräldrar på lördag eftermiddag.
Söndag 27/2 – Förlossningen
Kl 11 åker jag och Ahmad in till förlossningen. Är i v 37+5. Vi blir väl mottagna av två barnmorskor som är vigda åt oss. Vi får ett eget rum som ligger mer avsides. Återigen får vi information om hur allt kommer gå till. Jag tar min första dos cytotec kl 12.15 den andra vid 14.15, den tredje vid 16.15. Så många många tårar som runnit nerför mina kinder under dessa timmar. Jag som var livrädd för att själv dö. För att föda mitt friska levande barn utan bedövning. Jag ska nu föda mitt döda barn. Jag är så rädd och ledsen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt är som en film. En skräckfilm.
Vid 18-tiden börjar jag få värkar, som snabbt ökar i kraft och med kortare mellanrum. Vi är inne på bb-rummet ända till kl 20. Min aurorabarnmorska kommer och mina tårar faller ännu mer. Jag har fått en tablett morfin 19.40 och får en spruta morfin 20.58. Jag börjar andas lustgas.
Med lustgas och morfin i kroppen lyckas jag föda ut min stilla dotter. Hon föds den 27/2 kl 21.12. Den vackraste flicka jag sett. 3800g och 54cm. Barnmorskan lägger upp henne på mitt bröst. Jag och Ahmad gråter. Gråter av lycka att äntligen få se henne. Gråter av sorg.
Vi klär på henne, tar hand och fotavtryck. Gråter, kramas, håller henne, gråter ännu mer. Vi får träffa kurator och sjukhuspräst dagen efter, vi gråter ännu mer och håller henne ännu lite till. Vid 16-tiden går vi genom den kalla kulverten, Ahmad bär våra fina dotter. Destinationen är bårhuset.
Hem kommer vi utan lillasyster. Före vi åker från BB får vi båda en lugnande tablett, för hur ska vi kunna berätta för Benjamin? Vi berättar och vi gråter. Han förstår nog inte riktigt.
Hur överlever man ett barns död?
I skrivandes stund har det gått ganska exakt tre månader. Benjamin har lärt sig saker om döden som en fyraåring inte ska behöva veta. Många frågor har det varit också, varför hon dog, vem som dödade henne, om vi kan fixa henne, hur hon ser ut som ängel. Han har kommit med förslag att om jag dricker mer vatten kanske hennes hjärta börjar slå igen, om jag äter ordentligt med mat så kanske hon kan börja om att växa. Han är finurlig vår lilla stora Benjamin. När vi är till graven så har vi ofta med oss blommor och han har med en godis eller något annat fint som en kotte, teckning eller sandchoklad och lämnar på hennes grav.
På en sekund kan livet vända. Att föda sitt stilla barn. Det önskar jag ingen. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn.
När Benjamin frågar mig varför hon dog har jag inget svar, det kommer för alltid gnaga i mitt hjärta. Vad var det egentligen som hände då hennes hjärta slutade slå? Vi vet inte, testerna som togs från mig och undersökningen av moderkakan gav inget svar. Vi valde att tacka nej till att obducera henne då vi fick information om att chanserna för svar ändå var låga. Plötslig spädbarnsdöd i magen. Ingenting jag visste något om, förrän det hände oss.
Hur överlever man själv ens barns död? Hur klarar kroppen av att föda ut ett barn som inte lever? Livet har efter Irmas död fått en helt annan betydelse. Vi bär nu en sorg, en saknad, en ilska men också så mycket kärlek och tacksamhet.
I våra hjärtan bär vi alltid med oss Irma, vår älskade dotter och lillasyster. Vi bär med oss namn som Kaisa, Nina, Therese, Agneta, Barbro, Emma som tog oss igenom den smärtsammaste stunden i livet genom att göra det så fint som möjligt för oss. Anna som får oss att hitta en ny väg, både utifrån stroken och sorgen. Vi bär med oss all omtanke och kärlek vi fått från familj och vänner. Från och med nu, får vi lära oss att gå i lite för trånga skor, resten av livet. Med ett skavsår som aldrig läker.
// Erika L
Läs även:
