Hur påverkas små barn av en separation eller skilsmässa
Ulla Hedvåg har gjort en teoretisk studie som försökt att kartlägga hur barn och föräldrars separation påverkar barnet. I sin studie av befintlig forskning, litteratur och intervjuer har hon försökt att få svar på ett antal frågor:
Finns det perioder i barnets utveckling, när man skall undvika att skiljas?
På vilket sätt kan barn reagera på föräldrarnas separation i olika utvecklingsperioder?
Hur reagerar barn vid lojalitetskonflikter?
Varför sägs det som en ”sanning” att växelvis boende är helt olämpligt före treårs åldern?
Tar barn alltid allvarlig skada av föräldrarnas separation?
Ulla Hedvåg gör denna studie för barn i olika åldersgrupper men med tanke på babyhjälps fokusområde har vi valt att endast redogöra för barn i åldern 0-3 år. Nedan hittar du en sammanfattning av studien som är från 2002.
Forskning om: Barn i växelvis boende
Barns utveckling och separationer – perioden 0-3 år
När det gäller anknytning och separationer uppfattas de första 3-4 åren i barns liv som särskilt viktiga och sårbara. Under denna period är barnets försvarsmekanismer outvecklade och det är därför extra viktigt att föräldrarna eller annan vuxen skyddar barnen mot för stark stimulering och mot obehagliga överraskningar som kan skapa ångest och panik.
Redan från födseln kan spädbarn genom aktivitet och kommunikation känna igen röster och melodier, vilket innebär att redan då har ett livslångt lärande börjat. Senare forskning tyder på att spädbarn kan skilja på moderns röst och andras röster. Under perioden 3-8 månader söker sig barnet efter en nära kontakt. Grunden för en relation läggs, när barnet nu börjar kuna rikta känslor och behov mot en viss person. Att skiljas från sin vårdare kan bli en traumatisk erfarenhet.
Från åtta månader och fram till tre års ålder visar barnet allt tydligare att han eller hon behöver ett visst objekt eller en viss person. Detta bland annat genom att ha en viss reservation mot främmande människor. Perioden från 7-8 månaders ålder till tre år omfattar den första separations- och individuationsfasen då barnet lämnar lite av den trygga omgivningen och skiljer ut sig som en egen person. Barnet börjar nu träna sin självständighet, omväxlande med att återvända för att få trygghet. Träningen på att ge sig av och komma tillbaka underlättas när barnet lärt sig gå.
Närmandefasen
Under närmandefasen, även kallad trotsåldern, blir barnet mera ängsligt och håller sig barnet närmare föräldrarna igen, för att det troligen vill försäkra sig om att distansen inte har blivit för stor. Närmandefasen är en period som vanligen pågår i cirka ett år och kännetecknas av många tårar då barnet går igenom en svår och känslig period. För att barnet ska hitta lösningar behöver det få stöd, tröst och gränssättning. Barnet visar ofta ambivalens. Barnet reagerar mest tydligt med stress och aggressivitet när det utsätts för separationer som går utöver vad barnet klarar av. Barnet behöver nu få bekräftelse och om det inte får rätt bemötande kan det resultera i ambivalens och splittring i goda och dåliga objektrelationer (ambivalent=velig, kluven, har svårt för att bestämma sig).
Läs även: Hur berättar man för barnet om skilsmässan?
Den mest sårbara åldern
Inom forskningen och familjerätten är det en relativt gemensam uppfattning att den mest sårbara åldern för separation är mellan sex månader och tre eller fyra år. En del tecken tyder på att perioden mellan två och fyra år är den mest sårbara. När barnet når denna ålder har det redan format objektrelationer och anknytningar, som blivit en del av deras identitet och jaguppfattning, men som ännu inte blivit tillräckligt säkra, stabila och integrerade för att tåla separationer. Barnet är i denna ålder fortfarande beroende av närvaron av den förälder eller person som varit barnets huvudsakliga vårdare under den första tiden.
Objektkonstans – underlättande av separation
En tröskel i utvecklingen är objektkonstansen, vilken inträffar någon gång från två till fyra års ålder. Några forskare går ett steg längre och sätter gränsen vid treårsåldern. Objektkonstans är en mognadströskel som passeras vilket gör att barnet har lättare att acceptera temporär frånvaro från den person som varit huvudsakligen i barnets närhet under uppväxten. De tillfälliga separationerna kan nu förlängas utan att bli traumatiska.
När barnet nått objektkonstans börjar barnet utveckla en mera enhetlig syn på sig själv och omvärlden. Nu får barnet en förmåga att uppleva föräldrarna som särskilda människor med särskilda egenskaper. Barnet kan benämna sig själv bla som flicka eller pojke. Föräldern av samma kön kan bli rival, sedan identifikationsobjekt är av stor betydelse.
När fullständig objektkonstans uppnåtts, ofta vid omkring tre års ålder, har första steget tagits mot upptäckten att andra finns, även om jag inte ser dem och att jag själv finns, även om ingen annan är i närheten. Barnet får nu en fördjupad känsla och förståelse för att ingen annan liknar mamma och pappa samt för att andra människor inte är utbytbara utan konstanta och att jag själv är en unik person. Fortfarande upplevs dock egenskaper som icke permanenta.
Att uppnå objektkonstans är en övergångsfas som även har betydelse för barnet förmåga att uppfatta tid. Barnet har fram till nu inte klarat av att ha kvar bilden eller minnet av en frånvarande förälder särskilt länge. Med bakgrund till detta så rekommenderas det ofta att barn inte ska ha ett växelvis boende före treårsåldern, alltså när barnet uppnått åldern av objektkonstans.
En veckas frånvaro
Om en förälder är borta i en vecka när barnet är i åldern sex månader till treårsåldern upplever barnet det som att de knappast existerar längre. Först i tre-fyra årsåldern börjar de få ett tidsbegrepp som innebär att de klarar av att överblicka några dagars separation. Vissa forskare understryker att framför allt små barn upp till två-tre årsåldern har ett lättväckt anknytningsbeteende och att det kan vara intensivt i perioder. För att barnet inte ska utsättas för stort lidande måste det få ett adekvat gensvar från sin huvudsakliga anknytningsperson.
Småbarn är bland annat av detta skäl särskilt sårbara för separation och bortstötning. Vid en temporär separation från bägge föräldrarna kan en total deaktivering av anknytningssystemet inträffa. Detta kan också ske om barnet inte får gensvar på sitt egen anknytningsbeteende. Separationer senare i livet blir traumatiska kriser.
Mer om: Anknytningsteorin
Källa separation: Barn och föräldrarnas separation, en teoretisk studie, av Ulla Hedvåg 2002.
De som läst avsnittet om hur separation eller skilsmässa påverkar barn i ålder 0-3 år läste även mer om barns och boende vid separation eller skilsmässa och om ekonomi och föräldraskap.
